”Reportagen byggde på gedigen research och outtröttligt fotarbete, precis som god journalistik alltid har gjort. Skillnaden låg i hur man använde sitt material och slutligen skrev sin artikel." ur texten "new journalism blir aldrig ensam av Jan Gradvall.
I ”Svensk maffia” använder man sig av ovanstående berättarteknik. Sedan 1973 och Tom Wolfe's antologi ”New journalism” har detta begrepp komma att kallas just; new journalism. Istället för att endast samla in fakta för att stapla upp dessa i format som vanligen ses i nyhetsartiklar så tar man del av den berättarteknik som vi mer vanligen läser i romaner och fiktion. ”The art of fact ” som Jan Gradvall skrev.
”The art of lies”
Vanligen skulle en rapport om svenska kriminella gäng skrivas utifrån fakta kring hur många som dömds till fängelse, hur många som varit misstänkta och hur många som enligt statistiken råkat illa ut. Självfallet skulle det, i detta fall, finnas ett stort mörkertal och därav inte ge en rättvis bild över hur verkligheten ser ut. Ett problem som många journalister, i vissa fall, råkar ut för. Reportage i ovanstående format ger en stark trovärdighet men påverkar en mindre än nedanstående. Skulle vi istället få följa med enstaka individer i händelsen; För att se det med deras ögon; För att hänga med i deras tankar, så berörs vi mer och, enligt mig, på ett djupare plan. Jag tror att detta ger en känsla av att "det skulle kunna hända vem som helst". För den största känsla jag lämnas med efter att ha läst "Svensk maffia" är just denna. Tänk så skulle jag, som småföretagare, råka ut för en utpressning från något kriminellt gäng?"Svensk maffia" går, kapitel efter kapitel igenom de största, svenska kriminella gängen som 2007(då boken kom ut) verkade i Sverige. Detta gör man genom intervjuer med medlemmar i gängen, föredetta medlemmar, närstående till medlemmar och med berörda samt offer. In förs även fakta kring bland annat utredningar och förhör.
Problemet med den journalistiska litteraturen, som jag tycker ”Svensk maffia” är, är frestelsen vid att bana iväg. Fiktion och journalistik hör inte ihop. ”The art of lies” som Jan Gradvall skrev.
Så var går gränsen?
I debatten om Liza Marklunds "Gömda" är sanningskritikerna många. Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, anser att det är två frågor som står i fokus; På vilka grunder fick "Mia" asyl i USA, och varför gjorde Liza Marklund om Mias chilenske man till en blond svensk från Norrland? Annika Widebäck tycker att den stora frågan är om Mia blev förföljd eller inte. Men Annika gick även närmare in på detaljer, var dörren, till lägenhet där Mia befann sig, borttagen eller inte? Hon tyckte man skulle bege sig till Oxelösund för svar. Just denna debatt tycker jag väl belyser att läsaren har olika krav på sanningshalten. Vissa vill att närmaste detalj ska vara förankrad, inte något som kommit till i författarens skrivarglöd, medan andra anser att det i det stora hela är budskapet som är det viktiga. Jag själv tyr mig till sanningen, men tycker att det finns vissa undantag.I ”att skriva reportage” intervjuar författarna Stig Hansén och Clas Thor, Anna-Maria Hagerfors. Anna-Maria Hagerfors har i reportageserien ”livet på Koppargatan” tagit sig friheten att skriva: ”Så snart söndagsmässan är över rusar familjen Dymek och grannarna på koppargatan till stadion, ett månglarnas tempel, där man kan hitta sällsynta ting som skor och packningar till kranar.”. Men i verkligheten bor inte familjen Dymek grannar med ”grannarna på koppargatan” utan dessa bor ett par kvarter bort. De rusade, denna söndag, inte heller till stadion, däremot söndagen därpå. Sådana osanningar kan jag tycka är okej, som egentligen handlar om att ”hålla ihop det inför läsaren”, som Anna-Maria uttrycker det, och inte om att förstärka, eller ”krydda” en historia.
Hollywoodifiering
Så är nu, med grund i dessa reflektioner, ”Svensk maffia” en hollywoodifiering av kriminella gäng? Jag tycker författarna har varit duktiga på att variera intervjupersoner. Självfallet är ibland historierna återberättade av gängmedlemmar som lämnar ute och kanske till och med späder på vissa detaljer för att framstå åtråvärda, som ett slags vädjande efter allmänhetens respekt. Men eftersom det i boken finns båda sidorna; Positivitet och negativitet, blir detta inte ett lika stort problem som det hade kunnat bli. Det faktum att författarna stundtals har tonvis med fakta (med namnåtergivelse som ibland är krånglig att hålla koll på) gör även boken mer trovärdig.Jag tycker överlag att "Svensk maffia" är en grundlig och bra kartläggning, inte en glamorös roman som kommer få fler vilsna pojkar att ansluta sig till kriminella gäng, jag tycker författarna har gjort ett bra jobb men är beredd att hålla med denna recension. Författarna presenterar detta utan problematik. Vidare djupa analyser, om varför det ser ut som det gör, hade gett en större förklaring och även ytterligare tvättat bort coolhetsfaktorn med att vara medlem i ett gäng.
En sak är dock säker. Jag hade aldrig läst en 390 sidor lång rapport om svenska kriminella gäng. New journalism är mycket mer intressant.
